Bloggen lever!
Tänkte titta in här för skojs skull och kolla läget...och tänk, bloggen lever! Efter ett helt år! :)
Mycket vatten har runnit under broarna och många berg har bestigits sen dess
Livet går vidare vad som än händer...fram till den dan man blir nergrävd. Det har jag lärt mig
Jag är en känslomänniska som behöver få skriva av mig...få dela med mig av mina känslor när jag är glad eller ledsen. Facebook är det ställe som jag uttryckt detta på senaste året
Anledningen till att jag kom på att titta in här är att jag har en down period ....mycket tankar som rör sig och är ledsen, gråter bakom leenden. Men på fb får jag kommentarer och meddelanden som ibland är rena personangrepp. Som gör mig otroligt ledsen!
Jag vet att mina riktiga vänner som verkligen känner mig ser igenom detta. Och jag vet att ni finns där när jag klättrar upp igen <3
PartyLite har varit det som hållt mig uppe de senaste åren. På mina visningar får jag kraften att orka vidare i vardagen genom den glädje och värme jag möter där.
Och på Jophielernas enhetsmöten där vi har högt i tak, trivs med varann, har skoj och tycker om varann
Men efter de senaste dagarna börjar jag tvivla....jag kanske har haft roligt färdigt nu?
Då kollegor utanför min enhet inte gillar sättet jag jobbar på(de sätt som är bäst för mig!) utan tycker att jag förstör för dom. Och när jag inte kan/får jobba på mitt sätt så förstörs glädjen.
Jag kan inte boka visningar som jag vill vilket medför att jag troligen får respitmånad som det ser ut nu!!
Och det känns kan jag säga, det har jag jobbat för att inte ha, det är ett av mina mål varje månad.
Och jag VET att månaden efter det ligger jag ännu sämre till....alltså tappar jag min ledartitel. Själva titeln gör mig ingenting att bli av med, men allt vad det medför...allt vad det innebär :(
Jag har jobbat så hårt för att komma med på resan till Mexico. Jag har sett fram mot det och t om drömt om det på nätterna.
Nu när allt är klart att jag får åka, så vill jag inte längre
Där är jag långt från familj och vänner...bland människor som inte tycker om mig, som gör sitt bästa för att trycka ner mig och förstöra för mig.
Falska människor som låtsas vara mina vänner och bryr sig.
Men var sak har sin tid sägs det ju....det verkar som att tiden före PL är tillbaka för min del. Att sitta instängd i en lägenhet 24-7 ....inte orka bry sig om nånting för man är så deppig. Det sägs att livet har en mening med allting....får filura lite på vad det menar med det här.
Mycket vatten har runnit under broarna och många berg har bestigits sen dess
Livet går vidare vad som än händer...fram till den dan man blir nergrävd. Det har jag lärt mig
Jag är en känslomänniska som behöver få skriva av mig...få dela med mig av mina känslor när jag är glad eller ledsen. Facebook är det ställe som jag uttryckt detta på senaste året
Anledningen till att jag kom på att titta in här är att jag har en down period ....mycket tankar som rör sig och är ledsen, gråter bakom leenden. Men på fb får jag kommentarer och meddelanden som ibland är rena personangrepp. Som gör mig otroligt ledsen!
Jag vet att mina riktiga vänner som verkligen känner mig ser igenom detta. Och jag vet att ni finns där när jag klättrar upp igen <3
PartyLite har varit det som hållt mig uppe de senaste åren. På mina visningar får jag kraften att orka vidare i vardagen genom den glädje och värme jag möter där.
Och på Jophielernas enhetsmöten där vi har högt i tak, trivs med varann, har skoj och tycker om varann
Men efter de senaste dagarna börjar jag tvivla....jag kanske har haft roligt färdigt nu?
Då kollegor utanför min enhet inte gillar sättet jag jobbar på(de sätt som är bäst för mig!) utan tycker att jag förstör för dom. Och när jag inte kan/får jobba på mitt sätt så förstörs glädjen.
Jag kan inte boka visningar som jag vill vilket medför att jag troligen får respitmånad som det ser ut nu!!
Och det känns kan jag säga, det har jag jobbat för att inte ha, det är ett av mina mål varje månad.
Och jag VET att månaden efter det ligger jag ännu sämre till....alltså tappar jag min ledartitel. Själva titeln gör mig ingenting att bli av med, men allt vad det medför...allt vad det innebär :(
Jag har jobbat så hårt för att komma med på resan till Mexico. Jag har sett fram mot det och t om drömt om det på nätterna.
Nu när allt är klart att jag får åka, så vill jag inte längre
Där är jag långt från familj och vänner...bland människor som inte tycker om mig, som gör sitt bästa för att trycka ner mig och förstöra för mig.
Falska människor som låtsas vara mina vänner och bryr sig.
Men var sak har sin tid sägs det ju....det verkar som att tiden före PL är tillbaka för min del. Att sitta instängd i en lägenhet 24-7 ....inte orka bry sig om nånting för man är så deppig. Det sägs att livet har en mening med allting....får filura lite på vad det menar med det här.
Kommentarer
Trackback
