Gittzyh

Ja tiderna förändras....och vi med dom sägs det ju

Har suttit och funderat här i min ensamhet....på det här med vänskap.

Under åren som gått har den ena efter den andra "vännen" försvunnit sen jag blev sjuk.
Kom fram till att det var när jag inte längre orkade ställa upp som hushållerska, barnpasserska, kockerska mm mm.....så vänner? Nej, tror inte det.

Många nya har kommit till på vägen istället.....som kommit att betyda väldigt mycket för mig.
Av förklariga själ kan man inte träffa alla så ofta som man skulle vilja, men vi håller ändå kontakten.
Men några av dom som stått mig så nära de senaste åren är plötsligt borta dom också....och jag vet inte riktigt varför
Plötsligt kom jag på att det är alltid JAG som tar kontakt via telefon, msn eller mail.
Förut kunde det komma upp en fråga hur jag mår, hur jag har det....ska vi hitta på nåt kul...ska vi ta en fika...osv osv
Nu mera får jag inte ens svar från en del....andra svarar korthugget och undviker vissa samtalsämnen helt.

Fy vad det gör mig ledsen.....känner mig så kränkt ...besviken....sviken....utfryst....you name it

Som jag känner just nu så är det endast tre personer som fortfarande hör av sig självmant...som man både kan skratta och gråta med....som jag kan lita på....som känns som en verklig vän.
Ni vet vad jag menar tror jag....en riktigt nära vän.
Sen finns alla dansvänner runtomkring som jag har så otroligt kul tillsammans med och tycker jättemycket om, men vi känner inte varann på det planet som jag menade innan....

Det gamla talesättet är kanske sant ändå när det kommer till kritan:
" En riktig vän är en person som vet allt om dig och ändå tycker om dig"